Andreas Holmström

Födelser, skapelser, skisser – några smärre noteringar om Jean-Luc Godards filmer

I inledningen av Två eller tre saker jag vet om henne omvandlas Marina Vlady genom blott ett jumpcut från privatperson till filmkaraktär – den för fiktionen essentiella förvandlingen. (Liksom staden i filmen fortsätter att förvandlas, fortsätter att bli till.) I inledningarna av (och genomgående i) Numéro deux och Histoire(s) du cinema introduceras de filmiska verktygen: ljudspår, skrivmaskiner, projektorer, monitorer, filmremsor, klippbord, mikrofoner – den för filmen essentiella apparaturen. Allt går fint börjar med att checkarna skrivs under för att alls göra filmen möjlig – det essentiella kapitalet. Videobilden som introduktionsfigur i Détective, producentens uppretade röst under förtexterna till King Lear, de blanka sidornas block i inledningen av Leve kärleken!. Också här åskådliggörs begynnelseögonblick, både i de specifika filmerna och hos filmkonsten i stort.

Exemplen är otaliga på sådana födelseelement hos Godard, och inte bara i filmernas upptakter. Med texterna – förtexter/mellantexter/eftertexter – och dessas prövande ordfogningar påminner Godard ständigt om tillblivelsen: alternativa fraser och meningar rannsakas och omstruktureras, betydelser och innebörder förskjuts och förvrids, allt i en levande process. Ett apostroferat – och nu närapå sönderbrukat – citerande, går som en ryggrad genom Godards filmografi. Även det en form av tillblivelse då något väsentligt nytt alstras i bruket av de textuella och visuella komponenterna. Ett plus ett blir tre. I Soigne ta droite och One Plus One signalerar de musikaliska processerna – som i mångt utgör dessa filmers kontenta – något som är på väg att födas. Här bör även understrykas att One Plus One inte är analog med Sympathy for the Devil, den versionen innehåller nämligen den fullbordade Rolling Stoneslåten i slutet och raserar alltså den processestetik som filmen cirkulerar kring – och är inte godkänd av Godard.

Det flyktiga narrativet i mångtalet av Godards filmer ger också intrycket av att de är i färd med att bli till; de antar formen av ett pågående, ett ofullbordat. Och Quelques remarques sur la réalisation et la production du film ‘Sauve qui peut (la vie)’, Scénario du film ‘Passion’ och Petites notes à propos du film ‘Je vous salue, Marie’ är ju också ett slags skisser och övningar till kommande långfilmer.

Födelser, skapelser, skisser - några smärre noteringar om Jea Födelser, skapelser, skisser - några smärre noteringar om Jea Födelser, skapelser, skisser - några smärre noteringar om Jea

Godards filmer är inte färdiga för att det är vi/åskådarna som ska färdigställa dem. Hans filmer utgör inte en monolog utan en halverad dialog, och vårt medskapande är därför av avgörande betydelse. Ett Godardcitat: Om du säger att filmen var dålig så är det ditt eget fel. Om det är fel på världen, så är det någonstans ditt eget fel.

Det halvhetliga hos Godard speglar det ofullkomliga i människan, det ofullständiga i vår förståelse av världen. Det färdiga, det helhetliga och beständiga är i detta ljus naturligtvis en lögn. De människor, den stad, natur och artefakter som gjuter filmernas form ska en gång upphöra att existera. Så därför är det döden under arbete vi bevittnar i Godards filmer, skisser av döden.

En skiss: svalornas och trafikens läten – den omgivande livspulsen – som genomljuder familjens trånga näste i Numero deux.

En annan skiss: de härbärgerade minnena – all poesi, skönhet, värme och kärlek, i all sorg, smärta, krig och död – i Histoire(s) du cinema. De avgörande bilderna. De glömda ögonblicken.

En tredje och fjärde skiss: verklighetens omvandling och återfödelse i varje levande ögonblick och i varje enskilt mänskligt möte – och den filmiska grammatiken återigen förunderligt uppdaterad – i Film socialisme, i Adieu au langage.

Det här säger jag ur minnet, hur dessa scener och filmer egentligen är intresserar mig inte. Det är i det kroppsliga minnet scenerna och filmerna får sin egentliga innebörd, det följer mig tills jag dör. Eller tills jag av någon anledning får för mig att se om scenerna, eller filmerna, då de återigen förändras och omföds.

Födelser, skapelser, skisser - några smärre noteringar om Jea
Ett ögonblick ur Film Socialisme

Men varför behövs dessa födelser, skapelser, skisser av döden? Kort sagt: varför behövs Godard? Ja, varför är han för mig lika väsentlig som ägget på morgonen, arbetet på dagen, sömnen på natten och drömmen i sömnen?

Jo, för att den globala dollarn och idéernas död inte ska fortgå att misskapa och förinta, behövs Godard.

För att formulerandet av nittonhundratalets förtvivlan: cigaretter, datorer, tshirts, television, turism, krig, knappast kan göras tydligare, behövs Godard.

För att samtidens vokabulär inte ständigt ska stava fel, behövs Godard.

För att ingen tecknar skönhetens spasmer i undergångens tid vackrare och vitalare, behövs Godard.

För att undantagen är det som bär oss, för att motståndet måste fortsätta förbi döden, behövs Godard.

För att mottagligheten för … skönhet, puls, poesi, inte ska dunsta tvärsigenom kroppen, behövs Godard.

För att det är den europeiska kulturens huvudregel att organisera död åt konsten att leva, behövs Godard för att organisera undantaget.

För att skiktena av fiktion osäkrar det stora mysteriet, behövs Godard.

För att våra penseldrag tvekar, behövs Godard.

För att vi är isolerade signaler på drift i kosmos, behövs Godard.

Jag vet inte om jag är på riktigt eller bara med i en film : Jag föraktar varenda centimeter av mitt vakna liv : Jag behöver en naken hud att somna intill varje natt : Ibland saknar jag mina ofödda barn

Födelser, skapelser, skisser - några smärre noteringar om Jea

Det är för övrigt

det som jag tycker om

med Godards filmer

i allmänhet

ett överflöd

av praktfulla tecken

som badar

i ljuset

av sin avsaknad

av förklaring

DET ÄR MER ÄN FEMTON ÅR FÖR SENT ATT DÖ – THOMAS BERNHARD OM FOTOGRAFIET, FILMEN OCH DEN ALLMÄNNA FÖRDUMNINGSPROCESSEN

I slutet av Thomas Bernhards sista roman Utplåning. Ett sönderfall från 1986 kontemplerar huvudpersonen Murau vid sin brors och sina föräldrars färska gravar. Han tänker på när han talade om fotografiet – och dess förlängning filmen – med sin elev och ständiga monologpart, Gambetti.

Här knyts hela romanen samman, om man så vill, för genom hela den första delen har Murau efter dödsbudet begrundat över fotografier av sin nu avlidna familj. Så ifrågasättandet och fördömandet av det fotografiska avbildandet gäller såväl för bokens egen berättare (och underminerar därmed närapå hela romanens existens) – och som universell figur. Som sådan är Thomas Bernhards ord obönhörliga. Obönhörliga ord som gäller än idag, ända in i filmens förtappade samtid.

Ack, vet ni, Gambetti, sade jag till denne utanför Hotel Hassler, tänkte jag nu vid den öppna griften, om vi är ärliga, har den allmänna fördumningsprocessen redan fortskridit så långt att det inte längre finns någon väg tillbaka. Med uppfinningen av fotografin, alltså med inledningen av denna fördumningsprocess för långt mer än hundra år sedan, bär det fortlöpande nedåt med världsbefolkningens andliga tillstånd. De fotografiska bilderna, sade jag till Gambetti, har satt i gång denna världsomfattande fördumningsprocess och den uppnådde denna för mänskligheten faktiskt dödande snabbhet i det ögonblick då dessa fotografiska bilder blev rörliga. Slött betraktar mänskligheten i dag och sedan årtionden tillbaka inte längre någonting annat än dessa dödande fotografiska bilder och är förlamad av dem. Vid millennieskiftet kommer tänkande inte längre vara möjligt för denna mänsklighet, Gambetti, och fördumningsprocessen, som har satts i gång genom fotografin och som genom de rörliga bilderna har blivit en världsomfattande vana, kommer att befinna sig på sin höjdpunkt. Att existera i en sådan, bara av enfalden regerad värld kan knappast längre vara möjligt, Gambetti, sade jag till denne, tänkte jag nu vid den öppna griften, och det är bra om vi tar livet av oss just innan denna världens fördumningsprocess totalt har inträtt. Såtillvida är det bara logiskt, Gambetti, att de som existerar av tänkandet och genom tänkandet har tagit livet av sig vid millennieskiftet.

Översättning av Margaretha Holmqvist. Utplåning. Ett sönderfall kom 2015 ut i nyutgåva på förlaget Tranan.