Äkta Liv

1.

För några veckor sedan spreds nyheten om en hemsida på internet där bilder från tiotusentals privata övervakningskameror runtom i världen ligger ute till beskådan, i realtid, tillgängliga bara genom ett enkelt klick. Systemen har visat sig vara så lätta att hacka sig in i att begreppet ”säkerhet” i en handvändning förvandlats till sin raka motsats, en grotesk viral offentlighet där de ovetande invånarna i dessa alldagliga sovrum, kök och garage går runt i sina vardagssysslor utan att ha en aning om att hela världen ser dem. Just denna aningslöshet är förstås det som drar besökare till en sajt som den här, denna kittlande, voyeuristiska upplevelse av visuell allmakt, av att som i Benthams panoptikon sitta med fullständig överblick som det osynliga vittnet till ett stycke oförställd verklighet, en skärva av något vi i vår tid värderar högre än något annat: autentiskt liv.

2.

Just illusionen av autenticitet är förmodligen det som har gjort övervakning till ett av filmkonstens eviga teman. Det är som om tekniken bearbetar sin egen mörka, amoraliska sida i filmer som Hitchcocks ”Fönstret mot gården”, George Lucas ”THX 1138”, eller Steven Spielbergs ”Minority Report” – där kamerans övervakande öga får just ett drag av närmast gudomlig allmakt. I Adam Rifkins ”Look” från 2007 registreras hela handlingen konsekvent genom objektiven på olika övervakningskameror. I takt med att filmens erotiska förvecklingar kompliceras skapar övervakningsestetikens realistiska konnotationer (de fasta kamerorna, de skeva perspektiven, de ”fiskögda” projektionerna) ett intryck av något ödesmättat och förutbestämt. Samtidigt vilar denna estetik på några enkla premisser, dels den moraliska att hemligheter förr eller senare måste fram i ljuset, dels den tekniska att det går att skapa klarhet i dunkla förlopp med hjälp av det som kameran slumpmässigt registrerat. Vilket naturligtvis också är en estetisk grundförutsättning: redigeringen av det oöverskådliga råmaterialet som filmkonstens centrala, meningsskapande aktivitet.

3.

Det slår mig när jag skrivit stycket ovan att jag använt mig av enbart amerikanska filmexempel. Varför? Kanske för att de moraliska problem som övervakningsbilderna ställer oss inför finner en särskild resonans i amerikansk kultur, med dess säregna blandning av cynisk kapitalism och religiös bokstavstro. Kanske också för att USA trots allt är filmens ”hemland” i någon sorts existentiell bemärkelse – det vill säga det land där kulturen tagit djupast intryck av filmens estetik. I David Foster Wallaces stora roman ”Infinite Jest” från 1996 finns en passage där pappan till en av huvudpersonerna för ett långt resonemang om hur Marlon Brando – eller närmare bestämt hans rollfigur i ”Storstadshamn” – för alltid perverterat människors förhållande till sina egna kroppar. Efter Brando, resonerar han, går folk omkring och rör sig som om det ständigt fanns en kamera på någonstans i närheten, med utstuderade, avvägda rörelser utan förbindelse till ens egen naturliga kroppsuppfattning. Vad DFW sätter fingret på är den internalisering av det filmiska objektivet som kännetecknar den moderna (eller postmoderna) kulturen, ett perspektiv som under tjugohundratalet ytterligare förstärkts genom Big Brother och andra så kallade realitysåpor. Vilket oundvikligen leder fram till frågan vad det egentligen är vi ser genom dessa övervakningskameror. Vad är äkta, vad är show eller posering? Verkligt liv, existerar det överhuvudtaget?

4.

Filosofen Boris Groys skriver i sin essäbok ”Unter Verdacht” om hur vår misstänksamhet mot massmedia i grund och botten är av samma slag som den vi känner inför den sortens medier som talar med andar och spöken. En spiritistisk seans och en nyhetssändning i teve aktiverar samma grundläggande misstro mot det uppenbarade, en misstanke om att det som framställs som objektiva bevis i själva verket frambragts för att tjäna vissa syften, kommersiella eller politiska. Artonhundratalets avslöjanden av spiritistiska bedragare fyller på så vis samma funktion som dagens mediekritik. Samtidigt, förstås, som de moderna massmediernas, inte minst filmens, främsta suggestionskraft fortfarande består just i den klassiskt ”mediala” förespeglingen om att kunna sätta oss i förbindelse med en värld bortom den omedelbara verkligheten. En transcendental illusion.

5.

När jag söker på nätet efter filmer som bevisar existensen av spöken får jag hundratals träffar. En butik i New Hampshire, USA, i slutet av augusti: filmen från en övervakningskamera visar hur ett kakfat åker i golvet efter att en anställd lagt det ifrån sig på disken och gått ut ur lokalen. En polisstation i New Mexico någon månad senare: på övervakningskameran ser man hur en underlig, skugglik gestalt tar sig igenom avspärrningarna utan att någon reagerar. Och så vidare. Återigen alltså en huvudsakligen amerikansk företeelse: den motsägelsefulla kombinationen paranormala fenomen och handfasta bevis tilltalar uppenbarligen en kultur som dras till extremer. Men jag uppfattar den också som betydelsebärande och central för filmmediet som sådant, och därmed för hela vår postmoderna, globala bildkultur. Det som hemsöker oss som lever i den är inga spöken. Utan något helt annat, som vi alltmer tycks betvivla existensen av: verkligheten själv.

Skärmdump från övervakningskameror
Skärmdump från övervakningskameror