Att äga bildproduktionsmedlen

Sunshine Socialist Cinema är en solcellsdriven utomhusbio som visar konstfilm och konstvideo, med ett särskilt intresse för radikal debatt och diskussion. Förutom solcellsdrivna filmvisningar i byn Höja i nordvästra Skåne arrangerar vi också visningar och utställningar i politiska sammanhang och på konstinstitutioner, samt paneldiskussioner, föreläsningar och presentationer. I Höja har vi nyligen startat ett bibliotek med referensmaterial kopplat till de filmer vi visar, med möjlighet till hemlån för byns invånare. Vi bedriver insamling av material och efterforskning på några områden som intresserar oss extra mycket, särskilt med lokal anknytning till regionen där vi är verksamma; det kan handla om en kort period av kolbrytning i privata trädgårdar i nordvästra Skåne (den sk. Klondikeperioden), om odling, transport och användning av socker, eller om Ernst Wigforss ekonomiska teorier. Var undersökning syftar till att förbinda historiska företeelser med nutiden och framtiden, och lokala företeelser med liknande i andra geografier.

Ett ämne vi ägnat mycket tid åt är sökandet efter andra exempel på socialistiska utomhusbiografer, möjliga förebilder. I vår föreläsning och filmvisning Att äga bildproduktionsmedlen berättar vi om denna kontinuerligt växande samling exempel. Vi brukar inleda med att prata om en scen ur filmen Soy Cuba (Jag är Kuba), regisserad av Mikhail Kalatozov. Filmen, inspelad på Kuba 1963, var en beställd sovjetisk propagandafilm, som när den var färdig ratades på grund av att den ansågs blivit för konstnärlig (och därmed oanvändbar som propaganda). Ett av de fyra kapitlen i filmen börjar med att journalfilm visas på en drive-in biograf. I journalfilmen gör diktatorn Fulgencio Batista ett PR-framträdande, vilket väcker ilska hos några revolutionära ungdomar i publiken. De kliver ur sina bilar och attackerar filmduken med Molotovcocktails. Filmduken, och bilden av Batista, brinner upp, medan ungdomarna hoppar tillbaka in i sina bilar och flyr ut i Havannas natt. Scenen skymtas helt kort inklippt i denna trailer för filmen.

Dokumentären Soy Cuba, the Siberian Mammoth, om filmens tillblivelse, finns också tillgänglig.

I vår föreläsning använder vi scenen från drive-in bion för att börja ett samtal om behovet av alternativa nyhetskanaler, i nybildade socialistiska stater likväl som i västerländska demokratier och i högerdiktaturer. Vi menar att den dominerande nyhetsförmedlingen aldrig är objektiv, vare sig i en Sovjetstat eller i en demokrati som Sverige, och att en ideologiskt vinklad dominerande nyhetsförmedling kräver ett korrektur från en opponerande ideologisk synvinkel. I socialistiska stater har vi också hittat flera exempel på hur just regissörer av journalfilmer råkar i konflikt med maktapparaten då de försöker hävda konstnärliga ambitioner, vilket vi gjort till ett sidospår och närapå ett eget tema för vår bio.

Under det inbördeskrig som följde på den ryska revolutionen fanns ett behov av att sprida nyheter och propaganda till soldater längs frontlinjen. Dziga Vertovs olika journalfilmer med Kino Nedelnya (1918-1920), visade på kringresande agit-prop tåg, följdes av Kino Pravda (1922-24). Journalfilmerna dokumenterar arbetet med att bygga upp den nya staten, och visar vardagsliv på marknader, renovering av spårvagnsnät, stormöten etc. i beskrivande bilder utan berättarröst. Vertovs sätt att klippa och kombinera film blev med tiden alltmer banbrytande. Hans teorier om filmskapande formuleras till en metod för montage, kallad Kino Glaz (filmögon), formulerad redan 1919 i ett manifest. Teater, litteratur och musik har haft alltför stort inflytande på filmen, menar Vertov, och efterlyser en mer mekanisk, osentimental betraktare av film. Flera av journalfilmerna finns nu tillgängliga i offentliga filmarkiv på nätet. I nedanstående klipp syns, förutom det konstruktivistiskt dekorerade agit-prop tåget, även Vertov själv i pälsmössa, välkomnande besökare ombord till den biosalong som inrymts i en av tågvagnarna (från ca. 6.50).

Vertovs exempel, med film- och redigeringsutrustning ombord på ett kringresande tåg, följdes tio år senare av regissören Aleksandr Medvedkine. Medvedkines kringresande tåg var ett än mer radikalt experiment, då han och hans arbetslag kunde filma på förmiddagen, redigera på eftermiddagen, och till kvällen visa filmen för de människor som filmats på orten. Medvedkines försök stoppades av staten efter bara en kort tid. Vi har inte lyckats hitta några av de filmer som gjordes under dessa tågresor, men däremot finns en kort intervju med Aleksandr Medvedkin i en dokumentär som Chris Marker spelat in, The Last Bolshevik (Den siste bolsjeviken). Medvedkin säger: ”The main thing was we were a bunch of enthusiasts. We were young and romantic. We feared nothing and were more than keen to tackle anything.”

Journalfilmer visade på kringresande utomhusbiografer har tjänat som nyhetsförmedling i nybildade stater där läskunnigheten till en början varit låg och dagstidningar därför haft begränsad betydelse. Det kubanska filminstitutet ICAIC producerade en journalfilm i veckan i trettio år, sammanlagt 1490 filmer mellan 1960 och 1990, numera en del av UNESCOs världskulturarv. Regissören Santiago Alvarez arbetade med journalfilm, och arrangerade dem redan från början så tematiskt att de långt senare kunde klippas ihop till dokumentärer i långfilmsformat, till en början en dygd gjord av nöden. Flera av Alvarezs filmer går att hitta på nätet. Om ICAICs journalfilmer och Santiago Alvarezs dokumentärer berättas också i filmen Cuban Memory (Kubanskt minne), av Alice de Andrade.

I kortfilmen Por Primera Vez (För första gången), gjord av Octavio Cortazar för ICAIC 1969, visas hur en kringresande utomhusbio för första gången kommer med lastbil till en by på den kubanska landsbygden. Bion visar en Chaplinfilm för byborna, och Cortazar zoomar in deras ansikten, söker efter deras förundran.

En grupp på fem unga vänsterradikaler flydde från repression i den portugisiska kolonin Mocambique i början av sjuttiotalet. De kom via omvägar så småningom till Sverige, och bodde först en tid i Malmö, därefter i Stockholm. På Svenska Filminstitutets kafeteria träffades de och höll tertulias, informella diskussionskvällar, om film och politik. När Mocambique 1974 blev en självstandig stat och det socialistiska partiet FRELIMO fick makten bestämde sig några ur gruppen för att återvända från Sverige till Mocambique. Americo Soares blev där utnämnd till direktör för det nybildade nationella filminstitutet, och Luis Patraquim sattes att skriva manus till filminstitutets journalfilmer, kallade Kuxa Kanema (Filmens födelse). Journalfilmerna visades även där i kringresande utomhusbiografer på landsbygden. De producerades med stöd av filmmakare och utrustning från Sovjet, Kuba och Jugoslavien. De tidigaste journalfilmerna strålar av optimism, innan inbördeskrig och därmed följande direktiv från FRELIMO kommer att påverka innehållet. I klippet nedan syns filminstitutets kringresande bussar (”en gåva från det sovjetiska folket”) och en utomhus filmvisning, lite läsövningar, och ett underbart sångnummer på gården framför en fabrik.

Europeiska filmare som Jean Rouch och Jean-Luc Godard kommer till Mocambique, för att pröva idéer om radikal frigörelse med film som verktyg. Utifrån de workshops som antropologen Jean Rouch och konsuln Jaques D’Arthuys genomförde i Maputo har vi ännu inte funnit några filmer. De kallades cartes postales, vykort, och var korta filmer, gjorda av människor som tränats att dokumentera en dag i sitt eget liv, i stället för att låta sig dokumenteras av andra. Metoden som framarbetades på plats i Mocambique har sedan legat till grund för en världsomspännande pedagogisk verksamhet i de fortfarande aktiva Ateliers Varan.

Jean-Luc Godard å sin sida drömde om att starta upp en lokal tv-station av och för folket, i samma anda som Medvedkine en gång gjorde med sitt tåg i 30-talets Sovjet. Byborna skulle filma sig själva under dagen och se sig själva på film under kvällen. Om hans försök står att läsa i specialnumret 200 av tidskriften Cahiers Du Cinema, med undertiteln Rapport från Mocambique. Om Godard berättas det även i dokumentären Kuxa Kanema, gjord av Margarida Cardoso (2003). Här återfinns också Luis Patraquims berättelser om konflikter mellan Kuxa Kanemas konstnärliga ambitioner och FRELIMOs propagandistiska instrumentalisering av journalfilmerna.

Filmen Soy Cuba, som vi nämnde i början, innehåller olika berättartekniska experiment med kollektiva identiteter och röster. Berättaren, den alltseende och kommenterande rösten, förstår vi av filmens inledning är ön själv, inte en person. Den genom filmen återkommande berättarrösten säger som sina första ord ”Soy Cuba”, jag är Kuba. Det fjärde och sista kapiltlet i filmen innehåller en scen med tillfångatagna prospektiva guerrillasoldater som infångats av arméstyrkor då de försökt ansluta sig till guerrillan. Var finns Fidel? undrar förhörsledaren de uppradade fångarna. De turas om att svara honom med orden ”Soy Fidel”, jag är Fidel. Fidel Castro är här inte en person utan en kollektiv identitet som vem som helst kan ikläda sig, en idé att förkroppsliga. Själva scenen är lånad från Stanley Kubricks film Spartacus, som kom tre år tidigare (1960).

I de mer samtida exempel på alternativ nyhetsförmedling vi tittat på är den kollektiva rösten något återkommande. Medborgarjournalistik, nyheter filmade av vem som helst med tillgång till kamera, kan lämnas in för visning i kanaler som Indymedia eller Tahrir Cinema. Namnen på individuella upphovsmakare blir mindre intressanta. Den stora mängden material blir tillsammans en spretande men tung motröst gentemot de officiella versioner av en händelse eller situation som visas upp i annars dominerande mediekanaler.

Under EU-toppmötet i Göteborg 2001 filmades allt som hände under och runtom demonstrationerna, inklusive en lång rad tjänstefel och övergrepp från polisens sida, av demonstranter och åskådare med digitala videokameror. Materialet inlämnades till Indymedia, som sände via en kanal på nätet. Senare klipptes även allt ihop till en dokumentär, Så gör vi i Göteborg (2001), med Indymedia Göteborg som kollektiv upphovsmakare. Filmen har bl.a. visats på Göteborgs Filmfestival. Flera scener ur fimen, samma grundmaterial, återanvänds och re-mixas i nedan länkade kortfilm, Jag såg vem som började.

För Indymedia i Göteborg  var nätet den första, omedelbara distributionskanalen. Det betydde att filmerna, som gjordes kollektivt, kanske sågs individuellt och i avskildhet. Tio år senare, på Tahrirtorget i Kairo 2011 samlade filmkollektivet Mosireen in filmer gjorda av alla som deltog i demonstrationerna och ockupationen av torget, och projicerade dem utan redigering varje kväll i en utomhusbio, Tahrir Cinema. Allas filmer och klipp samlades i ett arkiv över revolten, för att fungera som ett korrektur till historieskrivningen. Mosireen höll snabbkurser i kamerahantering och redigering. Allmänhetens filmer gav motbilder till regeringens officiella version, och Tahrir Cinema försåg internationella nyhetskanaler med oberoende material. Filmkvällarna på utomhusbion blev diskussionsforum, då publiken aktivt deltog.

Vi har också intresserat oss för vad som försiggick  i Sverige i slutet av 1960-talet och tidigt 1970-tal inom alternativ dokumentärfilmsinspelning (kollektivfilmer), distribution (FilmCentrum), och visning (Folkets Bio – ”en idéellt arbetande och partipolitiskt obunden socialistisk kulturförening”). Om detta har t.ex. Carl Henrik Svenstedt skrivit i boken Arbetarna lämnar fabriken – filmindustrin blir folkrörelse (1970). Vi kommer inte att ta upp det vidare i denna artikel, men rekommenderar gärna texter av och intervjuer med de som själva medverkade inom denna rörelse.

Istället väljer vi att avsluta med en bild av en utomhusbio i Parque Rivadavia i Buenos Aires. Det är här vi får idén om att starta vår egna solcellsdrivna socialistiska utomhusbio. Allmänhetens användande av just denna park är omtvistad och kontroversiell sedan flera årtionden, senast under den ekonomiska krisen i Argentina 2001-2002 då de medelklassfamiljer som bor i området runt parken får sina ekonomier raserade. Parken blir då ett centrum för byteshandel av varor och tjänster, människor flyttar ut sina möbler i parken och erbjuder dem till försäljning, och några börjar dessutom bo i parken. Kommunen hägnar in parken och låser grindarna om nätterna för att hålla folk ute. Kampen om utrymmet, om vilka som ska få vara där, när de ska få vara där, och vad de ska få göra där, fortsätter. Nu är det några år senare, kanske 2007, och vi är i parken för att titta på utomhusbio. Det är ett mycket enkelt och anspråkslöst arrangemang. Några kompisar som brukar titta på film tillsammans har först bestämt sig för att flytta ut i parken och titta där istället för inomhus. Sedan har de bestämt sig för att låta alla som vill kan få sitta med och titta på filmen. Och till slut har de bestämt sig för att annonsera ut att det händer, via flygblad på lyktstolpar. Ström till projektorn kommer från ett elskåp i närheten, och filmduken består av några ihopsydda lakan som fladdrar lite i vinden. Stämningen är varm och avslappnad. Det är så enkelt gjort att vem som helst skulle kunna göra detsamma.

Utomhusbio