Den fria filmrörelsen rullar igång, i Sverige

Foto: Rune Hassner
Foto: Rune Hassner

En tidig sommarmorgon 1968 traskade vi i strålande solsken över Vasabron till  Regeringen. Vi var tre flickor, fyra pojkar, en baby och en hund. Vi tänkte uppvakta Kulturministern. Om jag minns rätt var vi Margareta Wibom, Agneta Ekmanner, Lennart Malmer, Jonas Cornell, Stefania och jag, anförda av Sven Frostenson som bar två vackra kartotekslådor under armen. Innanför porten till Mynttorget 1 satt en gammal vaktmästare i en lucka och vi frågade efter Palme. Statsministern har inte kommit än upplyste farbrorn. Nja vi hade tänkt nöja oss med Ecklesiastikministern sa Sven. Tage har semester så Olof är Statsminister idag blev svaret. Men ni kan kila upp till Pålsson så länge, han visade med tummen. Det här var samtalstonen i den gamla socialdemokratins Sverige där alla kände varandra. Vi kände Roland också, statssekreteraren. Han var kanske inte med oss, men han var heller inte mot oss, ”en vit man” som man sa på den tiden, ironiskt.

Vi hade suttit en stund och småpratat kring konferensbordet, Agneta hade ammat och Sven pysslat med labradoren när Palme kom insläntrande. Han morsade särskilt på Lennart som filmat i Vietnam. Och vad har ni på hjärtat då? undrade han. Sven drog den korta versionen om FilmCentrum, att vi arbetade med alternativ film utanför biografsystemet. Vi har räknat ut att det finns 21.000 smalfilmsprojektorer ute i landet som skulle kunna visa våra filmer. Här har vi alla dom vi redan kontaktat sa han och ställde upp kartotekslådorna på bordet. Palme högg blixtsnabbt men Sven var ännu snabbare och rakade åt sig lådorna. Vi behöver pengar sa han morskt. Palme tittade på Pålsson. Hur mycket har vi kvar Roland? frågade han. Bara nån vecka återstod för statskassan till budgetårsskiftet som fortfarande låg den 30 juni, sen skulle alla lösa pengar gå tillbaka till Sträng och Finansen. Trettiosextusen sa statssekreteraren. Ge dom pengarna sa Palme. Jag tar lådan.

Det finns ett märkligt foto från ABF-huset i Stockholm den 21 maj 1968, Sandler-salen sannolikt. Där sitter 83 unga svenska filmare som vädrar morgonluft efter att ha svarat på ett upprop från arbetsgruppen om att bilda ett kooperativ för fri film i Sverige. Med ryggen mot Rune Hassners kamera sitter ordföranden Sven Frostenson och hans kamrat Margareta Wibom. Jag sitter med Stefania på första raden där också Lorenz Olsson, ombudsman i Vänsterns Ungdomsförbund VUF, vår ”kommissarie”, slagit sig ner med Staffan Hildebrandt och Lars Säfström. Bakom dem finns Matheo Yamalakis med Ralph Lundsten, Gunnar Rosengren och Lasse Åberg. I förstoringsglaset ser jag Louise O’Konor, Stig Holmqvist, Hans Hammarskjöld, Vera Nordin, Berndt Klyvare, Curt Strömblad, Inge Roos och ett sextiotal andra ansikten jag skulle kunna identifiera.

De utgör en enastående eventail av talang och bakgrunder, en färgrik solfjäder av experimentfilmare, politiska dokumentarister, musikfilmare, animatörer, Tio-fotografer och filmelever från alla skikt av åsiktsskalan. Den svenska 60-talsfilmens dolda resurs helt enkelt. De sitter där av ett enda skäl, nämligen förhoppningen att deras filmer ska kunna produceras och distribueras utanför de drakoniskt inskränkta biograferna. Vad Sven  beträffade var han strukturell vänster medan jag seglade in från amerikansk underground och Flower Power, fortfarande anställd på Kulturen i Svenska Dagbladet. Det blev en perfekt mix så länge det varade. Men redan hade Filminstitutet blåst i stridstrumpeterna mot detta ”ungdomsuppror” och följden skulle bli att bolagens regissörer inte vågade infinna sig. Här satt två undantag, Vilgot Sjöman som skriver in sin ”Resa med far” i  vårt register och Bo Widerberg som driver på bakom Grupp 13 från Filmskolan och deras ”Den vita sporten”, filmen om Båstadkravallerna mot det vita Rhodesias Davis Cup-match. En filmhistorisk krumelur är att Ingmar Bergman ser en möjlighet att få ut sin fina ”Fårödokument” i den katalog som nu ska redigeras. Men när det stöts i nämnda trumpeter drar han blixtsnabbt tillbaka den.

Jag skulle kunna, och kanske borde, skriva en egen filmbok om allt dramatiskt som sedan händer, men väljer här att följa ”Den lilla historiens” röda tråd av bakomfilmer, snapshots och anekdoter. Som när vi sökte lokal för den unga föreningen. Tre personer skickades ut på spaning. Vid ett tillfälle hamnade de hos en fin fröken på Östermalm som bjöd på té och småkakor. Trion, anständigt klädda, slog sig ner i salongen. Framför henne sitter nu Sven Frostenson, brinnande aktivist i Sveriges Kommunistiska Parti och Vänsterpartiet Kommunisterna, hans kumpan Lorenz Olsson alltså ombudsman i Vänsterns Ungdomsförbund, och mellan dem Stefania Lopez med sitt lilla blänkande italienska halssmycke, hammaren och skäran i guld. Sven tar till orda och berättar om den nya föreningens mål och mening. Den vänder sig till unga filmare och den ska vara öppen för alla, säger han. Men tänk om det kommer några kommunister! säger damen. Då låser vi dörren, svarar Sven utan att blinka. Ja då så, säger damen.

Att vi bröt vår egen väg berodde på att nationen 1963 hade fått ett Filmavtal kalkerat på André Malraux’ franska Loi du cinéma av den 30 december 1975. Ett fiffigt system av kvalitetskontroller som på så vis avgjorde vilka projekt som kunde filtrerades fram till statliga ”kvalitetspremier” och vilka restprodukter som kunde avfärdas som ”pilsnerfilm”. En belåten finansminister Sträng drev igenom en skattefinansiering genom att momsbefria branschen och lägga pengarna i Filminstitutets fonder. Elaka tungor sa att filmreformens ingenjör Harry Schein bara anpassat sitt eget pantent för rening av swimmingpooler på den svenska filmproduktionen. Det är lätt att skoja om konstruktionen, men den finns väl och kritiskt beskriven i de många filmutredningarnas facktermer, eller i den blivande finansministern Anders Borgs lilla pamflett från 1995 ”Svensk filmpolitik – a dirty story”. Själv satt jag redan som SvDs filmkritiker i kvalitetsjuryn och kunde inifrån följa hur mekanismerna fungerade och hur de spänningar byggdes upp som senare skulle detonera. Vårt yrkesproblem som filmare utanför biografsystemet blev att vi också föll utanför stödsystemet, samtidigt som efterfrågan på film i alla längder och bredder exploderade, inte minst genom televisionens expansion och tillkomsten 1969 av TV2. Vår teknik och vårt format 16mm var just dimensionerade för teve. Vi hade helt enkelt insett att nyordningen var föråldrad redan när den lanserades. En helt annan medieepok stod för dörren på gott och ont, den vi lever i nu. Vi var talföra och skrivkunniga och i polemiken var vi inte nådiga. Mellan regeringens Filminstitut och ”de fria filmarna” grävdes skyttegravar så djupa att de inte överbryggats än när detta skrivs 2015 då de yngre regissörerna och producenterna till och med valt att bryta sig ut ur filmavtalet.

FilmCentrum kom aldrig att hyra av tanterna på Östermalm men fick av den progressive mogulen Kenne Fant på Svensk Filmindustri tillgång till SFs filmlager med riktig kassematt på Kungsholmstorg. Kanske vred kulturminister Palme om armen på sin tennispartner direktör Schein för där kom till slut också en skvätt pengar till verksamheten från Svenska Filminstitutet. Nu hade vi en fin källarlokal i centrum och lite pengar produktionen av vårt flaggskepp Filmkatalog 1: 1968/69. Den var en veritabel grundinventering av landets ”alternativfilm”, 204 titlar av 75 filmare. Ett 50-tal av dem var eller blev etablerade filmare både för television och biograf. Till slut fastnade också en handfull ”spelfilmare” i trålen, Jan Troell, Rune Ericson och Torbjörn Axelman förutom de redan nämnda. Avantgardet var eleverna från den nystartade Filmskolan i Mariehäll och Christer Strömholms egensinniga utbildning på Katarinaberget, Ingela Romare, Lena Ewert, Lasse Westman, Torbjörn Säfve och de remarkabla ”mods-filmarna” Stefan Jarl och Jan Lindqvist. Liksom i USA skedde en överströmning från konstskolorna, härliga experimentatorer som Kjartan Slettemark, Sunniva Kjellquist, Jan Håfström och den gränslöse Åke Karlung vars ”filmhöns” gick och pickade i kasematten.

Källaren vid Norr Mälarstrand blev precis den samlingsplats filmarna saknat för jobb, snack och konspirationer skrev jag i Ulf Berggrens unika dokumentation av epoken i tidskriften Victor 2008. Under några märkliga år sökte sig filmare från hela världen till Stockholm och FilmCentrum, som Jean-Luc Godard från Frankrike, Fernando Solanas från Argentina, Haskell Wexler från USA. Känslan var att världen befann sig i fullt generationsuppror eller i klasskrig och att Stockholm blev en fredad plats, a haven som Joseph Heller skrev i ”Moment 22”. Rym till Sverige, Yossarian! utropar fältprästen där till antihjälten. Flickorna är så vackra. Och folket så avancerat. De radikala grupperna i landsflykt fick sina filmer visade här, det internationella nätverket växte på ett ganska enastående sätt, i varje storstad fanns ett telefonnummer, en vänligt sinnad krog och en sovplats på någons golv. En dag i London bjöds Stefania och jag på 5 o’clock tea i Highgate Terrace, ett stenkast från Karl Marx grav, hos en indisk prinsessa som finansierade de kastlösas uppror, i Punjab tror jag. Hon konverserade pakistanen Tariq Ali från tidskriften ”The Black Dwarf” som just mobiliserade vad som skulle bli en av de största demonstrationerna i Storbritanniens efterkrigshistoria då 100 000 människor marscherade från Trafalgar Square till 10 Downing Street. I soffan snarkade John Osborne, ”köksbänksrealismens”  monumentale författare till Look back in anger, och vid ett givet ögonblick klättrade de två studentledare som överlevt massakern vid De tre kulturernas torg i Mexico City in genom det franska fönstret ut mot den rofyllda trädgården med krocketbanan. Inger Servolin och Chris Marker från vår systerorganisation Iskra i Paris gömde på samma sätt två efterspanade filmare från Quebec i sin rymliga garderob, de hade helt enkelt propagerat för le Québec libre. Det här var muntra och frigjorda människor, kanske just  eftersom de hoppat av Systemet och när som helst kunde kastas i Towern eller sättas på Bastiljen, bildlikt talat. Hur utspionerade och trakasserade de verkligen var vet vi nu när säkerhetschefer och krigsministrar släpper sina memoarer. Men var det en lust att leva med dem, och se dem överleva.