Födelser, skapelser, skisser – några smärre noteringar om Jean-Luc Godards filmer

I inledningen av Två eller tre saker jag vet om henne omvandlas Marina Vlady genom blott ett jumpcut från privatperson till filmkaraktär – den för fiktionen essentiella förvandlingen. (Liksom staden i filmen fortsätter att förvandlas, fortsätter att bli till.) I inledningarna av (och genomgående i) Numéro deux och Histoire(s) du cinema introduceras de filmiska verktygen: ljudspår, skrivmaskiner, projektorer, monitorer, filmremsor, klippbord, mikrofoner – den för filmen essentiella apparaturen. Allt går fint börjar med att checkarna skrivs under för att alls göra filmen möjlig – det essentiella kapitalet. Videobilden som introduktionsfigur i Détective, producentens uppretade röst under förtexterna till King Lear, de blanka sidornas block i inledningen av Leve kärleken!. Också här åskådliggörs begynnelseögonblick, både i de specifika filmerna och hos filmkonsten i stort.

Exemplen är otaliga på sådana födelseelement hos Godard, och inte bara i filmernas upptakter. Med texterna – förtexter/mellantexter/eftertexter – och dessas prövande ordfogningar påminner Godard ständigt om tillblivelsen: alternativa fraser och meningar rannsakas och omstruktureras, betydelser och innebörder förskjuts och förvrids, allt i en levande process. Ett apostroferat – och nu närapå sönderbrukat – citerande, går som en ryggrad genom Godards filmografi. Även det en form av tillblivelse då något väsentligt nytt alstras i bruket av de textuella och visuella komponenterna. Ett plus ett blir tre. I Soigne ta droite och One Plus One signalerar de musikaliska processerna – som i mångt utgör dessa filmers kontenta – något som är på väg att födas. Här bör även understrykas att One Plus One inte är analog med Sympathy for the Devil, den versionen innehåller nämligen den fullbordade Rolling Stoneslåten i slutet och raserar alltså den processestetik som filmen cirkulerar kring – och är inte godkänd av Godard.

Det flyktiga narrativet i mångtalet av Godards filmer ger också intrycket av att de är i färd med att bli till; de antar formen av ett pågående, ett ofullbordat. Och Quelques remarques sur la réalisation et la production du film ‘Sauve qui peut (la vie)’, Scénario du film ‘Passion’ och Petites notes à propos du film ‘Je vous salue, Marie’ är ju också ett slags skisser och övningar till kommande långfilmer.

Födelser, skapelser, skisser - några smärre noteringar om Jea Födelser, skapelser, skisser - några smärre noteringar om Jea Födelser, skapelser, skisser - några smärre noteringar om Jea

Godards filmer är inte färdiga för att det är vi/åskådarna som ska färdigställa dem. Hans filmer utgör inte en monolog utan en halverad dialog, och vårt medskapande är därför av avgörande betydelse. Ett Godardcitat: Om du säger att filmen var dålig så är det ditt eget fel. Om det är fel på världen, så är det någonstans ditt eget fel.

Det halvhetliga hos Godard speglar det ofullkomliga i människan, det ofullständiga i vår förståelse av världen. Det färdiga, det helhetliga och beständiga är i detta ljus naturligtvis en lögn. De människor, den stad, natur och artefakter som gjuter filmernas form ska en gång upphöra att existera. Så därför är det döden under arbete vi bevittnar i Godards filmer, skisser av döden.

En skiss: svalornas och trafikens läten – den omgivande livspulsen – som genomljuder familjens trånga näste i Numero deux.

En annan skiss: de härbärgerade minnena – all poesi, skönhet, värme och kärlek, i all sorg, smärta, krig och död – i Histoire(s) du cinema. De avgörande bilderna. De glömda ögonblicken.

En tredje och fjärde skiss: verklighetens omvandling och återfödelse i varje levande ögonblick och i varje enskilt mänskligt möte – och den filmiska grammatiken återigen förunderligt uppdaterad – i Film socialisme, i Adieu au langage.

Det här säger jag ur minnet, hur dessa scener och filmer egentligen är intresserar mig inte. Det är i det kroppsliga minnet scenerna och filmerna får sin egentliga innebörd, det följer mig tills jag dör. Eller tills jag av någon anledning får för mig att se om scenerna, eller filmerna, då de återigen förändras och omföds.

Födelser, skapelser, skisser - några smärre noteringar om Jea
Ett ögonblick ur Film Socialisme

Men varför behövs dessa födelser, skapelser, skisser av döden? Kort sagt: varför behövs Godard? Ja, varför är han för mig lika väsentlig som ägget på morgonen, arbetet på dagen, sömnen på natten och drömmen i sömnen?

Jo, för att den globala dollarn och idéernas död inte ska fortgå att misskapa och förinta, behövs Godard.

För att formulerandet av nittonhundratalets förtvivlan: cigaretter, datorer, tshirts, television, turism, krig, knappast kan göras tydligare, behövs Godard.

För att samtidens vokabulär inte ständigt ska stava fel, behövs Godard.

För att ingen tecknar skönhetens spasmer i undergångens tid vackrare och vitalare, behövs Godard.

För att undantagen är det som bär oss, för att motståndet måste fortsätta förbi döden, behövs Godard.

För att mottagligheten för … skönhet, puls, poesi, inte ska dunsta tvärsigenom kroppen, behövs Godard.

För att det är den europeiska kulturens huvudregel att organisera död åt konsten att leva, behövs Godard för att organisera undantaget.

För att skiktena av fiktion osäkrar det stora mysteriet, behövs Godard.

För att våra penseldrag tvekar, behövs Godard.

För att vi är isolerade signaler på drift i kosmos, behövs Godard.

Jag vet inte om jag är på riktigt eller bara med i en film : Jag föraktar varenda centimeter av mitt vakna liv : Jag behöver en naken hud att somna intill varje natt : Ibland saknar jag mina ofödda barn

Födelser, skapelser, skisser - några smärre noteringar om Jea

Det är för övrigt

det som jag tycker om

med Godards filmer

i allmänhet

ett överflöd

av praktfulla tecken

som badar

i ljuset

av sin avsaknad

av förklaring