Funderingar kring bilder.

Den komplexa bilden, som filmregissören Roy Andersson talar om i sin bok ”Vår tids rädsla för allvar” beskrivs ibland som ”det perfekta montaget”. Det betyder att allt som behövs finns där, i en enda bild: i en teckning, i ett foto eller en filmsekvens. Den komplexa mångstämmiga bildens tilltal är direkt och mångtydigt på samma gång. Sen är det ju olika vad man menar med ”allt som behövs”.

Enligt NE betyder komplex: ”en svåröverskådlig helhet”.

Om det finns en ”komplex” bild, som är direkt och mångtydig samtidigt, måste det väl också finnas en ”enkel” bild. Vad är det för en bild?

Är den ständigt närvarande reklambilden enkel? Enkel, på så vis att den verkar intressera sig för den allra första impulsen en bild ger oss. In med bilden i den bakre hjärnbarken bara och sen, pang, bom, smäller dörren igen. Reklammakarens uppdragsgivare vill inte ha några longörer. För bildplatser i busskurer och på annonspelare räknas: Antalet Exponeringar x Kronor och Ören = Förtjänst. Snabbt och enkelt ska den första impulsen som synintrycket ger innebära beslutet: KÖP. Reklambilden kan givetvis inte avfärdas som ett enkelt fenomen; dess sätt att meddela sig och det komplexa sammanhang den ingår i kan verkligen diskuteras. Men den akuta, första impulsens kommunikation kanske man kan kalla ”enkel” för att den inte verkar intresserad av att betraktaren ska lockas till djupare eftertanke.

Den första impulsen vi får genom en komplex, gestaltande bild i konsten innebär bara att dörren ställs på glänt. Vi kan gå in med hela vår egen levda erfarenhet och delta i meningsskapandet av den svåröverskådliga helheten. Det upphovspersonen funderade på under bildskapandet är inte svaret på en enda användbar uttolkning av bilden. Den komplexa bilden är således ingen rebus som vi ska lösa. Det är en inbjudan till reflektion, eftertanke, samtal, utbyte av erfarenheter. Den kan komma till ordlöst, betraktas ordlöst och landa hos mottagaren som erfarenhet och insikt utan att det riktigt går att förklara i ord vad det var som hände. I och med konsten kan vi ta oss utöver vad vi med ord förmår att förklara.

Denna språkliga och kommmunikativa ordlöshet är en stor tillgång för oss människor eftersom vi alltid erfar mer än vi förmår förklara med ord. Även i skönlitteraturen finns denna den svåröverskådliga helhet, den komplexa bilden. Poesin utsöndrar sin oprecisa klarhet i textens mellanrum. På olika ställen i konsten pågår denna ordlösa språklighet. Samtidigt äger definierande ord och teoretiska förklaringar ett tolkningsföreträde i vår tid som underminerar tilliten till den komplexa bildkommunikationen.

De senaste åren har jag märkt av en förändring i många människors reaktioner på bildkommunikation. Ställda inför en komplex bild utför de en reklamens tolkningsmanöver. Särskilt om bilden framkallar oro eller obehag: pang, bom. De smäller igen dörren som bara gläntats på. Inte sällan tycker de sedan att den bilden ska bort. Istället för att vilja undersöka och använda bildens mångbottnade tolkningsmöjligheter ropar de allt oftare på censur. Vad beror det på?

Vi har hamnat i ett läge, nej, vi har försatt oss i ett läge där konsten avkrävs samma insatslösa förståelse som den ”enkla” bilden. Att betrakta en bild beskrivs också ofta på ett negativt sätt som en passiv handling. En betraktare som bara tar emot utan att ”göra” något. Riskerar ett sådant synsätt att desarmera den komplexa bilden? Förpassar detta den möjliga kommunikationen till ett missförstånd? Förvandlar det alla bilder till tecken för den bildkommunikation som sjösätts mellan reklam och förströelse och som vi vant oss att inte behöva göra något särskilt med? Ju mer bilder som omger oss – desto svårare verkar vi ha att närma oss den komplexa bilden om vi inte får någon möjlighet att träna oss i att uttolka den. Att liksom bli bildmässigt ”läs – och skrivkunniga”.

Det finns vetenskap på att vårt synsinne är det sinne som för-ser oss med mest information om omvärlden. Det finns säkert vetenskap som ifrågasätter detta också, hur skulle det annars se ut? Men ändå: det är ett faktum att vi inte kan värja oss mot den där första impulsen vi får av en bild som träffar näthinnan. Hur signalerna sedan bearbetas i de mer specialiserade delarna av hjärnans syncentrum hänger samman med den träning vi fått.

Att läsa och skriva verbalt språk är ju också en visuell praktik. Vi accepterar att det är färdigheter som måste tränas upp. Helst från det vi är små. Bristande läs- och skrivkunnighet skapar stor oro. Jag har aldrig hört någon beslutsfattare uttala sig på liknande sätt om bildkommunikation.

Bilder anses inte behöva någon särskild färdighetsträning. Skolan ges inga resurser och har inget ansvar för just denna visuella språklighet. Ingen tycker dock att det är konstigt att ge små barn ritblock och kritor. Det finns ergonomiskt utformade kritor till barn under ett år för att de ska komma igång med ritandet innan de har erövrat mer finmotoriska handgrepp. Föräldrar och andra närstående övervakar ofta dessa första teckningar noga, fram till den första huvudfotingen och verkar vara allmänt överens om att denna figur är mycket viktig. Har barnet inte levererat sin första huvudfoting innan 3,5 års ålder kanske föräldrarna tar upp det vid besök på Barnavårdscentralen. När huvudfotingen väl är gjord så bleknar intresset. Det lilla barnet som fått en hel del uppmärksamhet vid det tidiga ritandet får allt mindre svar på sina kommunikativa ansträngningar den vägen. Att göra egna bilder genom att rita blir inte längre så intressant. Det är synd, tycker jag, eftersom vi redan vid 3 – 4 års ålder börjar ställa existentiella frågor om livet och döden och dessa frågor går alldeles utmärkt att vrida och vända på i teckningarnas ordlösa beredskap.

Den handgripliga bildtillverkningen avtar, men det visuella inflödet är oavbrutet. Vår samtid befinner sig i en bildflod som inga andra människor före oss varit i närheten av. Näthinnan bombarderas all vår vakna tid av bilder. Och vi gör bilder: vi fotar och filmar med kameror, mobiler och ipads. Vi deltar i ett ständigt bildskapande. Mina barnabarn, som är mellan 3 och 12 år poserar på ett självklart sätt framför kameror medan deras föräldrar ofta gömde huvudet om någon ville fotografera dem när de var små för 25 år sedan.

All denna bildhantering. Detta virvlande visuella flöde. Och samtidigt: vår tids bortvända handfallenhet inför bildkommunikationens olika förutsättningar och möjligheter. Bildkommunikationen kräver som allt annat språk, träning. Är då detta, att vi samhälleligt inte tar bildens visuella språklighet på allvar i vår tids bildflöden att likna vid ett förtryck? Konsten har aldrig varit fri, sägs det. Men sanningen har ju heller aldrig varit Sann, och jag kan inte se att det skulle vara någon anledning att sluta eftersträva den. I den politiska situation vi befinner oss idag har vi inte råd att försaka eller överge det ouppnåeliga.

Det ironiska i situationen är att bildkommunikation kan vara komplex och lättillgänglig samtidigt. Direkt och mångstämmig. För att komma in i och börja delta i bildkommunikationen behövs det träning, men inte särskilt mycket träning. Kanske har vi sedan årtusenden en nedärvd beredskap att kommunicera i bild som slumrar strax under ytan och är snar att väcka till förnyat samarbete.

Den första impulsen öppnar dörren på glänt och erbjuder oss att stiga in och använda oss av allt vi tidigare erfarit. Det lilla barnet kan redan vara en avancerad deltagare, med sin fingerfärdighet och sin förmåga att ställa obesvarbara frågor, som det delar med alla oss andra. Det behövs inga omfattande studier av de teorier som omger verksamheten för att börja delta. Det som krävs är ett accepterande sammanhang för görandet och kommunikationen och en viss uppmuntran.

Den franske filmkritikern Christian Metz myntade begreppet ”skopiska regimer”. Hur vi är underställda det som avgör hur vi ser på det vi ser på och hur vi värderar det vi ser på. En skopisk regim kan, utan att vi ens märker att den styr, avgöra våra möjligheter att komma till uttryck. Hur ser vår tids skopiska regimer ut? Vilka har utrymme och inflytande?

På vilka sätt använder vi bilder idag? På vilka sätt kan vi använda bilder?

Vem får synas och höras?