Kråkfilmer

Jag tänker på bilderna tagna från där en är. Det är mars och jag äter frukost i en lånad lägenhet i en annan stad. Har öppnat fönstret för att vädra. Utifrån hörs ljud av droppande snö, kuttrande duvor och tv-reklam. Kanske är det att jag är på en ny plats som gör mig mer mottaglig för vardagliga intryck och som gör att jag nu höjer kameran och filmar ut genom fönstret mot gården? Fångar in ett snötäckt tak, fördragna gardiner och övervintrade balkongväxter.

Jag filmar från där jag är. Min utkikspunkt och utgångspunkt kombinerade. Jag tänker på Robert Frank och Jonas Mekas. De filmar genom fönster, mot tv-apparater och gäster vid middagsbord. Filmanteckningar som skapar direkta kopplingar mellan kamerans sökare, personliga intryck och filmandet som handling. ”The Present” (1996), inleds med att Robert Frank filmar runt hemma med sin VHS-kamera samtidigt som han pratar bakom kameran:

”I’m glad I’ve found my camera. Now I can film. But I don’t know what. I don’t know what story I would tell. But looking around this room … I really should be able … to find a story. Don’t you think so? Don’t we know? Isn’t it all there?”

Isn’t it all there? Kan det få vara så? Att en kan filma från där en står utan att motivera varför? Att en tittar på det som finns i närheten för att upptäcka vad det är som blicken fastnar på?

Ett flygplan korsar himlen, en människa springer över gatan, snö faller och ett kryssningsfartyg backar. Otaliga är de gånger som jag har höjt kameran genom just ett fönster när en rörelse där utanför har triggat min uppmärksamhet. Det oplanerade filmandet är lustfyllt. Seendet skärps och i stunden anser jag mig ta medvetna beslut om vart jag ska rikta kameran. Kanske väntar jag på att det som hände strax innan jag slog på kameran ska hända igen. Det förändrade seendet, tack vare att jag höjde kameran, bidrar till en förändrad tankegång; lättare, snabbare och mindre sträng.

Upplevelsen är en annan när jag några dagar senare går igenom materialet. Det trygga avstånd från vilket jag har stått och filmat blir en påminnelse om att jag bara är en betraktare som står och tittar på, utan att vare sig delta eller bjuda på mig själv. Stämmer det jag gör alls överens med den bild av den filmare jag önskar att jag vore; ambitiös, vågad och politisk?

I ”The Present” fortsätter Robert Frank att gå runt i sitt hus med kameran. Filmar ett fönster och en säng samtidigt som han säger att han filmar ett fönster och en säng. Genom fönstret filmar han kråkor som sprätter runt i snön. ”I think every day I should have som footage. But it would be better to have footage of people. […] And I find that people are very good. And very expressive.” Några minuter senare utbrister han: ”It’s gonna be a crow movie!”. Det ska bli en kråkfilm.

Text skriven under arbetet med filmen Det Som Finns (21 min, 2014).