Rithy Panh L’Image manquante eller The Missing Picture Tankar som kommer till mig

Slutet av juni 1988, jag är på besök hos min bror som bor på Svenska studenthemmet på Cité universitaire i Paris.

Det har börjat skymma när vi tar en promenad på området för att titta på de olika nationernas studenthem. Ett av dem ligger mörklagt, men när vi kommer närmre ser vi att svagt ljus strömmar ut från ett av fönstren högst upp, med en halvt neddragen jalusi och några krukväxter som avtecknar sig som mörka silhuetter. I övrigt ser det igenbommat ut och vildkatter tycks ha gjort stället till sitt och hoppar ogenerat upp och ner för trappavsatsen framför huset. Antagligen finns det en ensam vaktmästare kvar som tillsammans med katterna håller ställningen; det är det kambodjanska studenthemmet.

Kambodja, detta land som alltsedan 70-talet befann sig i ett undantagstillstånd.

På en skolresa i Paris 1983 hade jag med djup fascination betraktat de leende Apsaradansarna på reliefer på avdelningen för khmerkonst på Musée Guimet, och en dröm om att få se Angkor Wat i verkligheten föddes. Under min vistelse i Paris 1988 återvänder jag nu till Musée Guimet och låter mig igen ”hypnotiseras” av de leende skulpturerna och relieferna.

Men det finns också andra bilder som då och då börjar synas i tidningsartiklar vid denna tid, bilder tagna på tortyrcentret Tuol-Sleng i Phnom-Penh mellan 1975-79. Allvarliga, intensiva blickar som stirrar rakt in i kameran, ansikten och kroppar som ibland bär tydliga spår efter svår misshandel, slocknande blickar som uttrycker att allt hopp är förbi, barn med sorgsna oförstående ögon, gamla som blundar, någon som uttrycker trots och ser anklagande rakt in i kameran.

I november 2006 går min dröm i uppfyllelse och jag besöker för första gången Kambodja. Först en fyra dagars resa runt om i Angkor-området, och jag fylls av dess överväldigande skönhet. Och sedan, i Phnom Penh: jag möts av skulpturernas leenden hos en man av kött och blod, han heter Channy och tio månader senare är vi gifta.

Kambodja 17 april 1975 – 7 januari 1979, då landet styrs av de Röda khmererna och kallas Demokratiska Kampuchea.

I sin film L’Image manquante eller med den engelska titeln The Missing Picture, skildrar Rithy Panh de omänskliga förhållanden som rådde under denna tid med hjälp av utkarvade lerfigurer som i början av filmen ses ta form i skulptören Sarith Mangs händer. Lerfigurerna agerar i olika tablåer eller dioramor och med utgångspunkt i Rithy Panhs eget liv och hans egen familjs historia visas vad som hände i landet. Den beskriver också vad det är att vara en överlevande när i stort sett hela ens familj har utplånats under ohyggliga förhållanden. Det är ingen överdrift att säga att Kambodja under denna tid blev till ett enda stort koncentrationsläger.

Förutom tablåerna med lerfigurer visas också dokumentära filmavsnitt från tiden före Röda khmererna. En tid då Rithy Panh som ung pojke (han är född 1962) brukade följa med en granne som var filmregissör till inspelningar med traditionella kambodjanska dansare som aktörer. Han beskriver skönheten, mildheten och glädjen under denna tid.

Men snart störs idyllen genom de amerikanska bombningarna; över 500 000 ton bomber fälldes över Kambodja mellan 1969-73, till en sammanlagd styrka av 40 Hiroshimabomber, något som var med till att bidra till att de Röda khmerernas organisation växte sig stark, kanske framför allt bland folk på landsbygden och bland studenter som ofta hade vistats i perioder i Paris. Så när de Röda khmererna intog Phnom Penh 17 april 1975, eller år 0 som nu proklamerades, var de många som framför allt kände en viss förväntan och optimism inför vad som skulle hända. Snabbt tömdes staden på sin befolkning, folk samlades ihop och kördes ut på landet för omskolning, för att bli ”de nya människorna”.

Men rätt snart visade de Röda khmererna sitt rätt ansikte. Ett fasansfullt omänskligt förtryck tog sin början med Pol Pot som broder nr 1.

De små lerfigurerna i Panhs film blir allt mer utmärglade, de förbjuds bära färgrika kläder, alla tyger färgas svarta på order av ledningen. Det enda plagg med färg som tilläts var de traditionella rutiga tygstyckena, krama, som används som sjalar eller lindade runt huvudet som skydd mot solen.

Föraktet för utbildning, gamla traditioner och religion var totalt. Och ett förfluget ord eller en liten missgärning i förhållande till de nya regler som nu gällde innebar ytterliggare umbäranden och inte sällan också tortyr och avrättning.

Panh klipper också in svart/vita filmsekvenser från de propagandafilmer som de Röda khmererna lät spela in. Horder av svartklädda människor, ofta barn, syns i dessa filmer, människor som i snörräta rader balanserar tungt lastade korgar på käppar över axlarna för att bära bort jord vid något dammbygge samtidigt som en speakerröst hörs lovprisa den nya erans stora framgångar för mänskligheten. The Missing Picture, den saknade bilden, är den av hur det verkligen var för dessa människor som bar de tunga korgarna, de bilder som Rithy Panh skapar med sina lerfigurer, bilderna av svälten, de godtyckliga bestraffningarna, de små döende barnens sista natt innan det sista andetaget.

Propagandafilmerna med en ständigt leende Pol Pot, de bilderna finns, som vet han ingenting om vad som verkligen pågår i landet. Men den saknade bilden, The Missing Picture: ett barn som fostrats till att ange sin mor när hon stjäl mangofrukter för att kunna ge åt sina svältande barn, hur hon sedan förs bort av byledarna och aldrig kommer tillbaka.

Rithy Panh frågar: ”De i Paris, som uppskattade Röda Khmerernas slogans, såg de oss i vårt lidande, eller var det en saknad bild?” och vidare: ”Propagandafilmerna – revolutionen de lovade finns bara där. Bilderna som finns, de är inte sanningen, de visar inte hungersnöden.”

Människorna som dehumaniseras genom hunger, sjukdom och fysisk svaghet förnekades av intellektuella i väst. Inte minst bland svenska politiker och författare som borde ha vetat bättre.

Det är tungt, ändå fyller Rithy Panh sina bilder med så mycket poesi, den poesi som Röda khmererna gjorde allt för att utplåna. Han avslutar med att säga att den saknade bilden har han naturligtvis inte kunnat finna, att han sökt efter den förgäves, men att han lämnar över den till oss, betraktarna, så att den saknade bilden aldrig ska upphöra att söka efter oss.

En saknad bild som Channy gett mig: Han sitter på sin fars axlar, de är på flykt, det är det enda minne han har av sin far som var utbildad läkare i Paris. Det är 1978 och fadern förs bort. När de Röda khmerernas styre har fallit i januari 1979 och vietnamesiska styrkor intagit Phnom-Penh, beger sig Channys mor till Tuol-Sleng. Tuol-Sleng, skolan som omvandlades till tortyrcentret S-21, har öppnats. Hon söker efter sin man, hon minns ännu tyget i hans byxor och betraktar de svårt misshandlade kropparna som låg kvar när vietnameserna tog sig in i centret. Hon går igenom fotona som tagits på tortyroffren timmarna innan de fördes bort för att avrättas. Alla noggrant dokumenterade. Men hon finner inte bilden av sin man där.

Under många år fantiserar hon och barnen om att han kanske lyckades fly, kanske till Thailand eller till Frankrike, eller kanske till och med till USA. Men det kommer aldrig några livstecken och nu är det 36 år sedan han försvann.

Sommaren 2012 besöker Channy och jag Paris och åker ut till Cité universitaire. Channy vill titta på det kambodjanska studenthemmet där hans far bodde på 60-talet. Jag frågar i receptionen om det finns några arkiv att tillgå, där man kan se vem som har bott där. Jag får ett nekande svar. Alla arkiv förstördes under den våldsamma tiden i början av 70-talet.