Små tankar om filmens förhållande till arkitektur och konst.

Stillbild från Mon Oncle, Jaques Tati, 1968
Stillbild från Mon Oncle, Jaques Tati, 1968

Film är bilder, mer eller mindre planerade i en sekventiell följd. Dessa bilder får sin mening i förhållande till varandra. Även om filmen är tvådimensionell varsebliver vi den på liknande vis som när vi betraktar en skulptur. Skillnaden är att skulpturen ter sig som ett världens centrum när vi betraktar och rör oss runt den. När vi ser på film blir vi själva i centrum kring vilken omvärlden tycks rotera. Både filmen och skulpturen får sin mening medan vi iakttar samtidigt med minnet av det vi nyss såg.

Att gestalta kroppsliga och rumsliga situationer sekventiellt är sedan lång tid tillbaka en metod som använts flitigt inom flera gestaltningsområden. Många konstnärer och arkitekter har låtit sig inspireras av filmmediet. Så väl inom konsten som arkitekturen är idag filmen en etablerad uttrycksform.

Här följer några små iakttagelser och reflektioner:   

1.

Arkitekten och stadsplaneraren Gordon Cullen beskriver i sin bok Townscape (1961), endast med hjälp av sekventiella teckningar, som en film, en promenad genom en italiensk renässansstad. Han gör det så trovärdigt att vi tycker oss förstå hur den är beskaffad. Inte desto mindre anmärkningsvärt ter det sig då när vi får veta att denna stad aldrig funnits, utan är ett påhitt av Cullen.

2.

Målaren Ambrogio Lorenzetti berättar med sin stora fresk, ”Den goda styrelsen i staden och på landet” från åren 1338-1339, om hur en norditaliensk stad såg ut. Även landsbygden utanför staden är beskriven. Fresken finns i Palazzo pubblico i Siena, den förmedlar hur stad och landsbygd såg ut för närmare 700 år sedan. Här får vi se hur kvinnor och män går klädda, vi får se hur de arbetar, fascineras över deras tidsfördriv. Vi ser 1300-talets Siena och hur man bygger hus. Vi möter stadens administratörer och bönderna på fälten medan vi samtidigt kan följa årstidernas växlingar. Allt detta berättas med hjälp av en kompositionsstrategi som är geometriskt uppbyggd. Vi får se hur människor rör sig och förhåller sig till varandra, vi ser riktningar i staden och nivåskillnader. Det här är bild som på en stor filmduk, den utnyttjar färgens förmåga att sträcka ut sig på vertikalplanet, i harmoni med forminnehållet. Målningen innehåller formrim som gjort ett rikt episkt berättande möjligt och hela dess underliggande struktur är som ett stort mönster. Målningen innehåller en värdehierarki som skapar en ordning i läsandet av bilden. Man läser den som en film. Man lockas till att vandra runt med blicken och jämföra relationerna mellan delarna i ständigt nya ordningsföljder. Ambrogio Lorenzetti målade fresken på plats i Palazzo Pupplico som vid tiden var stadshus i Siena. Om man befinner sig på plats i rummet, vänder ryggen åt den stora fresken, går fram till fönstren och blickar ut över staden, då känner man igen byggnaderna. Den sociala kontexten är förändrad, det folkliv som Ambrogio Lorenzetti skildrat har plötsligt bytts ut till en turismens låtsasvärld.

3.

På Arkitektbiennalen i Venedig, den 14:e i ordningen, under perioden 7 juni – 23 november 2014, kan man konstatera att filmen som media kommit att spela en allt större roll. Biennalen har curerats av den holländske arkitekten Rem Koolhaas som förordar bl.a. filmens potential till att exemplifiera arkitektur. I många av paviljongerna och utställningsrummen på biennalen används filmmediet för att kommunicera den moderna arkitekturens betydelser och konsekvenser. Ett exempel är den franska paviljongen där samma filmer visas samtidigt i alla rummen. Innehållet i filmerna konfronterar modeller, ritningar och fotografier av modernismens bostadsutopier, allt ifrån den privata familjevillan till den moderna förorten. Med raljerande komik skildrar Jacques Tati, i filmen Mon Oncle från 1958, det dagliga livet i en hypermodern villa ritad av den franske arkitekten Jacques Lagrange. I paviljongens första rum finns en stor modell av Lagranges villa.

En dokumentärfilm, från det andra världskriget, visar hur ett modernistiskt bostadsprojekt, Cité de la Muette, ritat på 1930-talet av arkitekterna Marcel Lods och Eugéne Beaudoin, gjorts om till ett interneringsläger. Mellan åren 1939 och 1944 internerades här judar som sedan transporterades vidare till tyska koncentrationsläger. Detta modernistiska projekt som ritades i Le Corbusiers framtidsanda blev alltså förvandlat till ett dödsläger. Naken, tyst och överväldigande fyller en modell av Cité de la Muette ett av rummen i den franska paviljongen.

4.

År 2000 visades i en stor lcd-skärm, installerad på Time Square i New York, bland omgivande kommersiell reklam, en film av den schweiziska konstnären Pipilotti Rist. I filmen agerar hon själv och hennes ansikte blir deformerat när det pressas mot insidan av den platta filmens yta. Det verkar som om hon vill tränga sig ut ur den hypnotiska mediala hjärntvättsmaskinen, vill fly, inte längre vara en aktör innanför skärmen.

Summering:

Med dessa fyra texter har jag velat exemplifiera några av de bakomliggande strukturer som belyser filmens analogier med diverse varseblivningsfenomen. Dessa fenomen är som jag ser det nödvändiga för att kunna ta steget till den imaginära tanken. Arkitekturen och konsten är förutsättningar för vår upplevelse av resonans i tillvaron, de är ontologins följeslagare. Ljuset i filmprojektorn kommer ur ett sökande efter livets mening, det har färdats genom historien likt ett bakgrundssken.